I somras när vi skulle flyga hem så blev vi försenade och strosade därför lite på Arlanda i väntan på att planet skulle lyfta. Efter lite bläddrande i pocketshoppen fick vi med oss den här boken hem. Tanken var att Johan skulle läsa den men det var jag som inte släppta taget om den förrän den var utläst.
Nu har förstås boken några år på nacken men det är ändå mycket som är högaktuellt och otroligt tänkvärt. I jakten på trygghet och det något absurda odödlighet så hävdar Eberhard snarare att vi skadar samhället och dess medborgare. Minsta vardagssituation som kan tänkas vara farlig ska elimineras.
Ett intressant exempel som lyfts fram är undersökningar som gjorts kring hur farliga gåstolar är och ett fall i Kanada lyfts fram specifikt då man förbjöd gåstolar helt och hållet där. Anledningen? Ett barn travade iväg med sin gåstol mot en trappa, trillade ned och bröt lårbenet och mamman konstaterade krasst: "Med facit i hand skulle vi aldrig ha skaffat en gåstol." Att problemet var att barnet obevakat kunnat ta sig till trappan och därmed antagligen trillat ner oavsett finns inte med. Men gåstolar är givetvis inte det vanligaste som barn trillar ned ifrån. Långt vanligare är vanliga stolar, sängar, trappor, soffor, människor, höga barnstolar, skötbord, barnvagnar och bord. Jag man ständig trygghet så måste givetvis allt detta också förbjudas i närheten av små barn.
Jag har inte enorm erfarenhet av att passa barn men de är små, snabba jävlar som onekligen kan göra illa sig på de mest fascinerande sätt. Systersonen fastnade under en säng, han stängde in sig själv i en pappkartong och när jag skulle lägga honom ner i sängen så blev han så sur att han kastade sig handlöst baklänges och slog huvudet i byrån bredvid.
Hur ska man egentligen kunna skydda barn från att skada sig och bör man verkligen göra det?
Jag håller helt med Eberhard om att för mycket trygghet är farligt, om inte annat för att man berövar de små från att lära sig gränser. Jag hoppas att syrrans lille vid det här laget lärt sig att slänger man sig bakåt så gör det ont, håller man fast locket över sig själv i en kartong så kommer man inte ut (hur han fastnade under sängen fattar jag fortfarande inte men förhoppningsvis har han lärt sig att inte göra om det..).
Eberhard maler visserligen på ganska fanatiskt emellanåt men han har en bra poäng. Överbeskyddade barn blir trasiga vuxna. Människor som bryter ihop vid minsta motgång, som tar med mamma eller pappa på jobbintervjun, förväntar sig att universitetsprofessorn ska förstå att den där dead-linen inte funkar utan att just den här studenten behöver en speciallösning.
Det gör ont att växa upp och det behöver göra ont, inte för att vi nödvändigtvis måste testa allt själva men en del behöver man faktiskt upptäcka själv för att förstå att det där gör jag bäst i att inte göra om.
Som ett bevis på trygghetsnarkomanin presenteras förstås den ökade mängden svenskar som mår psykiskt dåligt, för trots att vi har ett allt säkrare och tryggare samhälle så mår fler och fler dåligt. Kanske just för att vi blir allt sämre rustade för att på egen hand bemöta en motgång?
Jag som ofta är ute på långa bilresor har tydligt märkt att desto säkrare bilarna blir - desto sämre bilförare får vi! För man litar ju blint på att tekniken ska kompensera för den egna bristande uppmärksamheten.
Och det klassiska är förstås att om något verkligen vore farligt eller för den delen olämpligt att göra, då skulle det ju vara förbjudet i svensk lag. Därmed att folk fortsätter med att skriva och läsa (!) sms i bilen - för det är ju inte förbjudet!
Det sunda förnuftet är i det närmaste helt och hållet borta, ersatt med lagar och människor som inte kan tänka. Jag blir mörkrädd! Min stilla förhoppning är att det svenska samhället inte är riktigt så nattsvart som David Eberhard målar upp det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar